Mina

Var nyss inne på min brors facebooksida och på gemensamma vänner visades Mina. Jag har aldrig sett min bror gråta så mycket som på Minas begravning, och jag har nog aldrig gråtit så mycket förut. Nu kommer tårarna!

Vad finns det att skriva egentligen? Det är så himla overkligt att det inte finns ord för det. Varje sommar har vi seglat ihop, våra käpphästar hade vi med oss ut på sjön. Hemma lekte vi med våra småhästar, du byggde fina stall av skokartonger och jag försökte men lyckades aldrig. Vi åkte skidor ihop och gick på ridläger tillsammans. Jag såg verkligen upp till dig!

Men nu är du borta, du finns inte mer! Det är så himla overkligt, hur kan du bara vara borta? Jag vill inte inse att du är borta, jag kan inte, jag vill inte, jag vågar inte tro det! På tisdagen firade du min student med mig, på fredagen firade vi Cissis student och tisdagen där på lämnade du den här jorden. Varför? Varför? Varför? Inget går att göra ogjort nu men jag önskar så att du vore vid livet!


Hur kan det här vara sant?! Tårarna bara rinner just nu. Kom tillbaka fina Du!!! Kan inte skriva mer nu.